resumé

Mitt liv har den sista tiden varit galet, hetiskt, utmanande, roligt och bitvis känts helt hopplöst. I vanliga fall är jag en relativt cynisk människa som aldrig skulle komma på tanken att avge nyårslöften men i år avlade jag inte bara ett utan flera stycken. Vissa mer ambitiösa än andra och en hel del är redan brutna. Bland annat det om att inte jobba mer än jag har betalt för, det vill säga slut planera för verksamheten på min fritid. Kanske tur att jag inte fick ett av de mer karriärinriktade jobben som jag egentligen vill ha, får då skulle jag väl inte göra så mycket mer än att jobba och mysa med min hundar. Som det är nu hinner jag åtminstone springa till min veterinär en väldans massa., så mycket att min kollegor har börjat fundera kring om jag är kär i min veterinär.

Vega, den stackaren bröt sönder klospetsen på sporren, så den var tvungen att opereras bort. Tyvärr vill inte den infektion som hunnit ta själv pulpan i besittning ge med sig trots rigoröst tvättande och en hejdundrande antibiotika kur, så vi fick lov att ta bort hela sporren. Vet inte om jag verkligen borde erkänna hur stor ångest jag fick av detta. Min lilla älskling skulle undergår narkos! Paniken klättrade i halsen och tårarna fyllde ögonen brädden, detta trots att hon har klarat narkos tidigare, när hon blev "brutalt attackerad av ett svart, aggressivt monster". Dock ersättes denna panik av en helt annan panikkänsla som bubblade i mitt inre likt en vulkan. Jag hittade en knöl, en liten liten knöl i hennes nacke två dagar innan den fruktade operationen. Nu var det inte bara en sporre utan även en mystisk knöl som skulle väck, jag var inte världens bästa denna torsdag, kanske borde jag ha sjukskrivit mig eller tagit ledig, men all den här oron visade sig var helt i onödan då Vega i detta nu fortfarande ligger vid min sida och knölen, ja den visade sig vara en reaktion på ett främmande objekt, typ en tag eller likande. Men historien är inte slut än ty Vega reagerade på det inre stygnet och fick en tennisboll av sårvätska på nacken. Den behövdes tömas dagligen i över en vecka, det var här mina kollegor började klura på en eventuell förälskelse i veterinär Mårten. Nja han och alla de andra på Veterinärboden är underbara, men jag har nog tänkt mig bryta mitt singelliv med något annat än en gift, schäferuppfödande, flerbarnspappa.

Förrutom att springa hos veterinären har även jag och Nashira sprungit med Annelie och Elvira samt ett par varv i ringen eller ja då sprang i alla fall jag, Nashira hon bara studsade. Men i ärlighetens namn så sprang jag inte ett enda steg när vi var och lekte med Annelie och Elvira så det jämnar väl ut sig. Leken i Sthlm eller ja i Skärholmen bjöd på en massa bus och spring, trevligt sällskap, fina bilder och min sämsta bilkörning någonsin. Tror inte Annelie någonsin mer törs sitta i min bil, det skulle inte jag våga om jag var hon, men jag lovar jag kör faktiskt lite bättre än så i vanliga fall.

I ringen "sprang" Nashira ungefär lika bra som min bilkörning var i sthlm. Varför trava när man kan studsa, hoppa och göra sina bästa försöka att attackera sina systrar till lika medtävlande. Av de fem deltagande tikvalparna så kom hon sist, något jag har stor förståelse för då stackars Karin Hedberg inte hade en chans att bedöma hennes rörelser. Kritiken var dock väldigt bra (finns under Nashiras resultat) och lovade gott in för framtiden. Blev inte alls sugen på att åka till Svenstavik i augusti då Karin dömer igen och denna gång officiellt, dessutom har Nashira hunnit bli junior då. Men det är långt till Svenstavik så vi får se. Nästa utställning är på betydligt närmre håll. Den är i Enköping om en vecka för Åke Cronader och till dess ska vi öva lite så hon kanske ta några travsteg denna gång.

Och inte att förglömma sen jag skrev sist har underbara lilla Ebba kommit till världen. Ebba är Morris nya lilla lillmatte och hon är så söt att jag överväger att äta upp henne.