Passivitetsträning i Hjorthänget

Idag tog jag och Madde plus lilla Emil hundarna till hjorthänget i Mariefred för en lugn promenad full av passivitetsträning. Man kan verkligen fundera kring om det finns något bättre ställe att träna passivitet än ett häng fullt av hjortar? Vega tyckte att det var väldigt jobbigt att uppföra sig i hänget kan jag medge, men samtidigt var jag väldigt stolt över henne. Visst hon blev halv/helgalen när hon såg hjortarna, men hon lugnade ner sig snabbt, så pass att hon till med tog emot godis när hon fick beröm, och det trodde jag nog inte. Hon klarade dessutom att ta emot instruktioner (ja, inte när hjortarna var mitt framför näsan på henne så klart) men annars tillräckligt mycket för att jag fick henne att gå fint i koppel. Duktiga hund, men hon var trött efteråt. Med denna lyckade passivitetsträning i bagaget har jag bestämt att vi ska åka dit betydligt fler gånger och jobba med henne.

Medan vi strossade runt där i hänget så började jag Madde och fundera kring valparna och hur det blir när de äntligen kommer. Jag tycker att det är så viktigt att de (Vega och valpen) lär sig vara utan varandra. Vega kan redan vara ensam, men det är, enligt min mening, minst lika viktigt att valpen kan det. Inte minst för att det kommer underlätta motionen av Vega. Men sen kommer gisslet av att bo i lägenhet in. Hur mycket kommer den lilla låtan när jag tar med Vega ut och hur mycket kommer Vega protestera när hon är den som blir kvar lämnad, framför allt eftersom Vega har ett mycket fint "trackrecord" av protestera när hon blir kvarlämnad. Vet inte riktigt hur jag ska jobba med detta problem än men jag har ett par veckor till att fundera ut det, så det gäller väl att sätta på sig stora tänkarmössan nu.

Förslag någon?

det finns valpar i magen!!!

I fredags kom besked som jag längtan så mycket efter, Hilda är dräktig!!! Förvisso misstänkte vi det redan innan ultraljudet men att få det bekräftat vara underbart. Enligt ultraljudet skulle det finnas minst sex valpar i den lilla magen så en liten valp kommer nu med all säkerhet att flytta hem till mig strax innan jul, det måste ju vara världens bästa julklapp.

Jag vill också passa på gratulera Jenny och Tea som igår inte bara vann en LC-tävling med hela 50 startande salukis utan ävenknep titeln Årets LC-saluki 2008. Ett stort grattis till er båda.

Hälta, "monsterschäfrar", med mera

Vega är halt igen och ja ni läste rätt. Inget alarmerande dock men vila kräver det i allafall och gud så tråkigt det är. Men nu kan jag säga att jag är väldigt glad att jag inte anmälde till såväl Norge som Falköping, vi hade ju ändå inte kunnat delta, men vi ska heja på alla fantastiska hundar hemma ifrån soffan istället. Det hade dock varit kul om någon av alla sportkanaler hade kunnat visa den troligtvis mycket spännande säsongsavslutningen i Falköping. Tänk det Lure Coursing i stället för golf eller något annat minst lika tråkigt, men innan det händer misstänker jag att för längesedan ligger dö och begraven så i stället får jag förlita mig på sms-rapporter.

Större delar av helgen har jag spenderat med Sandra, yngsta dottern på knl Ängsbäcken, medan hon har varit hundvakt på alla vovvarna. Trots att jag sagt att det inte kommer bli någon mer schäfer för min del, jag känner att jag nu har hittat rätt i mitt rasval, så måste jag erkänna att jag blev lite kär inte minst i Rizzo som är som en enda stor nallebjörn hela han, men även lilla grå charmade mig, så söt. Men rent realistiskt vet att jag att så vidare det inte kommer in en man i mitt liv som kommer ta hand om all träning som en "monstervovve" kräver så kommer jag troligtvis aldrig inför skaffa mig en schäfer till. Missförstå mig rätt, jag älskade verkligen min Foxy och hon passade mig utmärkt men då jag inte är villig att kompromissa när det gäller kvaliteten på min hund så inser jag att en ny schäfer skulle kräva mer tid på brukshundsklubben än jag är villig att ge den och sen får man ju inte tävla Lure Coursing med dem och det måste man ju tillstå är kanske deras största fel. ;-)

Fr. vänster Rizzo (Ängsbackens Ritto), Rutan (Ängsbackens Tuija) och lilla grå (Ängsbackens Ally)

Ute på Ängsbacken har jag också roat mig med att med att baka (eller ja i ärlighetens namn bakade mest Sandra) kokosbullar, det vill säga bullar med kokosfyllning, vi hade ingen kanel och ingen av oss kände för att gå och låna hos någon granne. Sandra och jag kom även in på diskussionen killar, vi tjejer gör ju gärna det och om vi kom fram till så mycket vet jag inte men att det inte vore så dumt att ha en inte minst av pratiska skäl kom vi fram till. Men just nu måste jag säga att längtan efter min lilla valp är betydligt större än längtan efter allt annat.

Lek på Djurgår'n

Medan jag log i soffan och hade fruktansvärt tråkigt så funderade Jenny på vem hon skulle lura ut till Djurgår'n för att leka med Tea och Khira, som ni kanske förstår av rubriken så blev det till slut jag som blev utlurad, vilket man måste konstatera gav träning både för mig och för hunden. För Vega genom lek med Tea och Khira och för mig genom att jag fick köra i Sthlm något somjag måste erkänna att jag i regel till varje pris försöker undvika, men det gick faktiskt bra till min stora förvåning.

Vega har en tendens till att låta en hel del när hon leker och det är det ju inte alla hundar som uppskattar. Till en början idag var det kapplekar som gällande men när hundarna hade jagat färdigt så försöker Vega dra i gång nästa del av leken vilket i hennes fall gärna består av en slags rumpbrottning och för att få med Tea i den leka så ger hon ifrån sig sina mörka läten enda ner ifrån magen och jag kan meddela att Tea precis som många andra salukis inte alls tycker att dessa läten inbjuder till lek utan snarare brukar de få motsats effekt. Ibland brukar jag fundera varifrån de där läten kommer ifrån början, om det är så att de kommer av att hon har lekt så mycket med andra raser och en hel del som låter vid lek eller om det bara är så att hela hennes talförhet kommer fram vid dessa situationer. Något svar kommer jag troligtvis inte få och inte blir särdeles mycket klokare på att fundera men det är ganska roligt.

Slutet på LC säsongen

I går avslutade vi LC säsongen med att komma på en delad 14:e plats av 37 startande hundar, inte dåligt för man lov att säga men långt i i det efterlängtade sista certet, men nästa år så... Att se skruttan springa igår var dock betydligt roligare än det var i Sundsvall, den här gången var det i lyste glöden i ögonen och drivet fanns i sprången. Första loppet sprang med Xass Farah Cleopatra och fick ihop 79,5 poäng. Trots de höga poängen så hade hon 18 hundar framför sig efter omgång ett och det var jämnt vill jag lova ledande hund (Caravan Yaz Yasirah) hade 85 poäng och den hunden (Afking's Isis al Caravan) med lägst poäng som fick startat i omgång två hade 75 poäng.

I lopp två fick hon springa med Samira, Khalils L'irq al Lulu, som hon sedan kom att dela sin 14:e plats med. Själv tyckte jag att lopp ett såg bättre ut än lopp två för Vegas del men mycket ödmjukt måste jag erkänna att jag är en mycket stor novis när det gäller bedömning av LC och glädjande nog får vår del så hade jag fel då hon fick 83 poäng i lopp två och klättrade därmed upp till en 14:e plats.

Men nu är som sagt LC-säsongen över för vår del och det känns faktiskt ganska bra. Nu ska vi ägna oss åt att komma i toppform inför nästa säsong, genom långa härliga höstpromenader och förhoppningsvis även lite simningen och sen till vintern kommer det förhoppningsvis massor av snö så att hon verkligen får jobba med kroppen och bygga muskler på allsidigt och roligt sätt. Vega älskar att springa i snö. I vinter kommer vi förhoppningsvis också att hämta hem nytillskottet så då blir det lite meckigare att lösa konditionsträningen eftersom den lilla inte ska överanstränga sina muskler, men det kräver bara lite extra kreativitet från min sida. Fram mot april när säsongen börjar ska förhoppningsvis uppbyggandet vara klart så att hon ligger på en bra nivå på en bra nivå under det första provet och resten av säsong 09.

Till sist vill jag gratulera alla er som placerade sig i Stockholm, speciellt Annika och Thea, Barakisch Qarib Ayas, som vann och lycka till i Norge och Falköping.